Rock Star i Kanada

Hej Ylbert!
Jag är din "lillebror", Boarhunters ZZ-Top of Dantry.
Min nya matte har fixat till mina öron.
Det är fullt ok att göra i Kanada. Jag tycker att jag klär mycket bra med dessa just nu lite långa öron, men jag kommer växa i dom. Jag bor på en farm med bland annat 100 får och 4 Grandisar och har hittat många nya kompisar.
Det är ju ingen chans att vi kan träffas på riktigt.
Vi håller kontakten via nätet.

Till minne av Ultra

Ultra, en hund att minnas.
Kort efter jag hade skrivit mitt inlägg om vår katt Gustav som vi fick avliva vid 14 års ålder, fick jag en kommentar från Kari-Anne, där hon skrev några tröstande ord och avslutade med meningen att Gustav skulle ligga intill Ultra. Jag läste denna mening om och om igen, tills jag begrep en sak. Ultra måste har åkt upp till hundahimmelen. Detta hade jag absolut ingen aning om och jag gick direkt på Ylberts blogg för att få information där. Men icke! Vad var det nu då? Hade jag misstolkat Kari-Annes meddelande? Det var bara att titta in hos Pupiz och där står det som jag befarade. Ultra hade gått bort, bara några dagar före Gustav. Detta var ett mycket tråkigt besked. Ultra blev ju omplacerad till Kjell-Arild för ca 5 år sedan och fick då ett hem som hon tidigare hade saknat så mycket. De blev kompisar och turerna till fjällen var många och kul för båda Ultra och Kjell-Arild.
Nu är det slut med det.
Ett märkligt sammanträffande är att Gustav och Ultra levde med varandra under tiden hemma hos oss. De använde samma valplåda och fick en slurk av sin plastmamma. Nu är båda borta! Hon hade även ett bra minne. Ultra kände igen mig i husbilen i Stora Segerstad. Det värmde. Bilden här ovan är den sista jag har fått av Ultra, så kommer jag att minnas henne.
Kjell-Arild, du kommer över förlusten.
Du har ju Ylbert som kan bära Ultras klövjeväska på sin starka rygg.
Det är han som har ärvt Ultras klövjeväska.

Ett sista möte

Gustav och Filur

Denna dag har varit både upp och ner! Mycket ner, faktiskt. Vår 14 åriga katt Gustav fick i samråd med veterinären avlivas. Stackaren hade fått svår Diabetis. Botemedlet skulle vara insulinsptutor, regelbundet! Detta tyckte vi skulle vara en omöjlighet. Ni som kände Gustav, vet vilket kämpande det var, bara för att avmaska honom. Och han skulle få insulinsprutor i öronsnibben! Mission Impossible. Då fanns det tyvärr bara en sak att göra, att bespara honom ett helvete och låta honom somna in. Att fattar ett sådant beslut är sannerligen inte lätt, men när Gustav tittade med sina bärnstensögon på mig, var det precis som han ville be mig om att fatta beslutet. Med tårar i ögonen och klumpar i halsen följde jag hans sista önskan. Här på bilden, som är tagen för 2 dagar sedan, leker han en sista gång med Filur.
Han är begraven i vår trädgård och fick en plats brevid katten Whitie, en kisse som han kände mycket väl. Gustav, vila i fred!

Filur och pälsvården

Då var det dax! Idag var det läge att borsta ut alla tallbarren
och diverse annat skit som hade fastnat i Filurens päls.
Det ska man egentligen INTE göra, då hennes päls är helt självrengörande!
MEN, nu var måttet rågat, vi fick bryta mot reglerna att aldrig borsta eller kamma en Schapendoes. Vi hade införskaffat diverse kammar, men det funkade inte som vi hade tänkt.
Där hjälpte bara en sak. På luren och ringa till Marianna, Filurens uppfödare, för att bjuda in henne på en kopp kaffe. Marianna och Jeanette kom och efter en fikapaus och diverse hundbus, gick Marianna till verket.
Filuren skulle bli fin! Det blev hon eller vad tycker ni?

Djäkla öra

Hallo alla därute, detta är mitt öra! Mitt vänstra öra!
Ett öra som för närvarande inte går att använda!
Det bultar som fan i örat!
Jag är en medicinsk sensation!
Jag har ett hjärta i mitt öra!
Det känns som hela hörselgången har fyllts med stickande nålar!
Både näsa och ögonen rinner! Att sova är en ganska naiv tanke.
Den enda chansen till sömn är att svälja en grabbnäve Ibumetintabletter,
och sedan trycker örat mot huvudkudden med
Schapendoesen Filur rullat runt min skalle,
då släpper trycket, bultandet och smärtorna lindras.
Shit happens!
MEN, jag kan se min öroninflammation som en mycket
positiv händelse.
Öroninflammationer är ju något som yngre människor
eller barn råkar ut för.
Jag hade öroninflammation redan förra året
och nu är det samma sak igen!
Det måste ju rimligtvis betyda att jag håller på att bli yngre, eller hur?
Min äkta hälft, Christina har nästan samma uppfattning om detta.
Enligt henne bli jag kanske inte yngre, men
hon har alltid påstått att jag ALDRIG blir vuxen!