Mus VM

Kyla, Regn och rusk!
Nu kommer vintern. Nu kommer alla dessa små, söta gnagare och letar sig in i vårt hus. Musakungen, Alfred har kommit på att vår katt Gustav inte finns kvar längre! Borta är den röda faran!
Gustav, som vid ett eventuellt Världsmästerskap i Musfångst utan nät, utan tvekan skulle ha vunnit guldmedaljen.
Men nu var han var borta!
Nu var det fritt fram. Ryktet spreds som ringarna i vattenpölarna och gnagareinvasionen började.
Men Alfred och hans muskompisar har gått på en nit!
Vi har lurat hela bunten med ovanstående musafällor.
Det var riktigt skönt att höra dessa fällor smälla av.

Piiing - Buum - Piiing, som en melodie!

Vi blev värdiga efterträdare av Gustav och vi lärde oss snabbt,
genom att lyssna på fällans ljud, vilken av fällorna som hade en fångst!

Äntligen har vi blivit av med gnagarna.
Men det finns en baksida av denna lösning. Det finns musfällor även utomhus, laddade med väldoftande ostbitar. Dessa fällor utgör en uppenbar livsfara för vår grannes lilla hund.

Vi kallar honom för Turbo.
Han är fruktansvärt snabb i vändningarna. Det var rena turen att vi kunde få fram ett foto!
Han är en Chihuahua eller på ren skånska, en Shivava.
Häromdagen var han mycket nära att råka illa ut. Det fanns en lucka i staketet. Han hade i ett obevakat ögonblick stuckit hemifrån.
Christina observerade detta och hon stack ut på gatan kvickt som attan, fångade in honom och lämnade tillbaks honom till en glad matte.
Det kunde blivit ödesdigert för Turbo om han hade letat sig fram till musafällorna i vår trädgård. Han kunde har blivit skadat eller rentav blivit dödat av dessa fällor. För att undvika framtida olycksrisker är det kanske bäst att grannen sätter upp ett rejält mygganät som staket, för att göra Turbos rymning ömöjlig.

Ett sista möte

Gustav och Filur

Denna dag har varit både upp och ner! Mycket ner, faktiskt. Vår 14 åriga katt Gustav fick i samråd med veterinären avlivas. Stackaren hade fått svår Diabetis. Botemedlet skulle vara insulinsptutor, regelbundet! Detta tyckte vi skulle vara en omöjlighet. Ni som kände Gustav, vet vilket kämpande det var, bara för att avmaska honom. Och han skulle få insulinsprutor i öronsnibben! Mission Impossible. Då fanns det tyvärr bara en sak att göra, att bespara honom ett helvete och låta honom somna in. Att fattar ett sådant beslut är sannerligen inte lätt, men när Gustav tittade med sina bärnstensögon på mig, var det precis som han ville be mig om att fatta beslutet. Med tårar i ögonen och klumpar i halsen följde jag hans sista önskan. Här på bilden, som är tagen för 2 dagar sedan, leker han en sista gång med Filur.
Han är begraven i vår trädgård och fick en plats brevid katten Whitie, en kisse som han kände mycket väl. Gustav, vila i fred!

Filur möter Gustav

Hej alla glada! Det är Vanja som skriver. Jag har blivit av med ett litet problem här hemma.
Tidigare var det jag som fostrade det lilla svarta monstret Filur, men nu har katten Gustav tagit över denna roll...
Antligen kan jag få lite lugn och ro...

Hälsningar från broder Yaeger

Hallo broder och systrar! Jag vet att ni är nyfikna på mig. Här kommer en bild nyligen tagen av min matte eller kanske var det husse. Jag minns inte.
Visst är jag vacker? Ha det bra!